Córdoba grundades under romartiden. Den historiska staden ligger vid floden Guadalquivir och ligger ca 13 mil nordöst om Sevilla. Córdoba har ca 320.000 invånare. Under 900-talet påstås Córdoba varit den största staden i västeuropa, kanske t.o.m i världen, med sina 500.000 invånare (som jämförelse hade London och Paris under medeltiden mindre än 50.000 invånare var).

Det är ingen tvekan om att det var en viktig stad under romartiden. Grekiska historiker är sällan överens men här har både Polybius och Strabo skrivit, med ett århundrade emellan, att general Claudius Marcellus (ca. 268 - 208 f.Kr) under sin kampanj år 152 f.Kr valde att övervintra här. Historiens snöboll var satt i rullning. När Pompejus och Julius Ceasar rök ihop och det var inbördeskrig i Romarriket, så valde Pompejus Cordoba som sin bas. Ceasar intog staden år 45 f.Kr och 22.000 av Cordobas invånare slaktades. Faktumet att det fanns så många som kunde bli bragda om livet visar att staden redan började bli betydelsefull.

Det mesta av det som idag är Andalusien, kallades av romarna för Baeticaprovincen, och Cordoba var en av provincens fyra juridiska centrum. Den tydligaste reliken från tiden är bron över floden som leder till stadens gamla kvarter. Islutet av det sista århundradet f.Kr var Cordoba etablerat som ett centrum för handel och kultur. Det geografiska läget spelade en stor roll i dess framgång. Jorden var näringsrik och rik, kullarna ett outömligt förråd av kol, bly och zink. Viktigast av allt Guadalquivir var segelbar och det fanns utmärkta vägförbindelser till städerna i norr. Cordoba hade allt.

Hur viktigt och imponerande det romerska Cordoba än var låg det bästa i framtiden. Staden förlorade sin glans under Visigoterna och ignorerades av det Bysantiska riket. Men år 711 e.Kr kom Morerna och Córdoba skulle blomstra som aldrig förr.

Det gick dock inte över en natt. När Morerna intog staden så förstörde de den praktiskt taget. Inre motsättningar satte stopp för alla försök att återuppbygga staden. År 756 tog umayyadiska hövdingen Abd ar-Rahman I makten, utropade Córdoba som sin huvudstad och sig själv som Emir av Córdoba. Emiren och hans folk behövde en plats för dyrkan och skapade en av de största arkitektoriska skatt från hans eller någon annans tid: La Mezquita - den stora Moskén. Han valde att bygga den på en plats där romarna tidigare haft ett tempel för guden Janus (gud för dörrar, portar, början och slut. Han hade två ansikten, ett som blickade framåt och ett som blickade bakåt. Januari har fått sitt namn efter Janus). Uppförandet av moskén tog 20 år och makten togs under den tiden över av Abü Ámir al-Mansür.

Efter år 929, när Abd ah-Rahmãn III utropade sig som kalif, gick Córdoba i full blom som den största och mest kulturella staden i Europa. Araber, Berber (barbarer), Judar, kristna och tänkare av alla raser och klasser kom att samsas i harmoni. Arabiska var språket för forskning och litterär debatt och inom den muslimska världen var bara Baghdad mer vördat. Det är svårt att överdriva hur viktigt Córdoba var vid den här tiden. Det gäller inte bara utbildning och konst utan var även ett starkt industriellt säte. Stadens hantverk i läder, juveler och silke var eftertraktat i hela den civilicerade världen. Arkitektoriskt så blev Córdoba snart ett mästerverk. Med hela medelhavet som deras bakgård skövlade Unwayyarderna allt de önskade från tidigare civilisationer att använda i deras palats. Abd ar-Rahmãn lät uppföra ett palats stort som en stad, Madïnat az-Zahrã, som med sitt tak i silver och guld, sina fontäner av kvicksilver måste varit en magnifik syn. 1013 var det förstört men ruiner är fortfarande synliga 5 kilometer öster om dagens Córdoba.

Långt före den brittiske premiärministern Tony Blairs, "education, education, education" så var utbildning Córdobas Umayyader sak. Studenter från hela Europa välkomnades, oavsett tro. Ett offer, som vi inte skall sörja, var det klumpiga romanska räknesystemet som fick ge plats åt det elegantare arabiska som vi använder oss av idag.

Även den vackraste av blommor dör någon gång och för Córdoba hände det under 1000-talet när kalifatet splittrades av inbördeskrig. Den ena efter den andra sekten tog kontroll över den en gång fantastiska staden. Till en viss grad skapades det stabilitet i staden av Almoraviderna 1091, och Almohaderna 1172, båda styrena utmärktes av en artistisk och religös intollerans som det klassiska Córdoba försökte få bort. Córdoba behöll en del av sin makt och sitt inflytande men fick större konkurens av uppkomlingskungariken, taifas, som Sevilla, Málaga, Granada, Murcia och Denia.

När de kristna övertog Córdoba år 1236 så var stadens glansdagar över. Till slut lämnade även de få konstnärer och filosofer, som hållit sig kvar vid ekot av en sedan länge förlorad dröm, och staden blev inte bara en politisk före detta utan även en kulturell skugga. Dess enda betydelse var som militärbas under kriget mot Granada. När kriget till slut vanns var Córdoba kvarlämnat som en lugn provincial stad med vänliga invånare.

När de kristna övertog en Morisk stad så förstördes deras moskéer och byttes ut mot kyrkor. Detta hände inte i Córdoba vilket vi kan vara mycket tacksamma för. Även de mest passionerade av kristendomens soldater var det tydligt att La Mezquita var ett mästerverk. Den fick stå kvar men inom dess väggar byggde de kristna en egen kyrka i barock. Vandalism, kanske. Hädelse, absolut. Det höga altaret och koret står obekvämt i Moskéns enkelhet. Det bizarra resultatet är magnifikt i sin motsägelse.

Hitta den golfbana du vill spela i närheten av Cordoba

Se andra orter och städer att besöka